nufflan

Vet inte om jag är redo att gå vidare än, att bara glömma bort de sista 4 åren och alla stunder vi haft tillsammans.
Allt som jag äger påminner på nåt sätt om honom, antingen är det en present, ett kort, en möbel vi köpt ihop. Alla låtar på radion påminner om honom, platser, affärer, olika mat osv..
Det jobbigaste kommer att bli att dela upp allt - för då kommer alla minnen fram.

Daniel var ändå min allra första kärlek, min första sambo, mitt första riktiga förhållande. Jag kommer förmodligen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta för honom.. Och jag tror att jag kommer att finnas i hans för alltid oxå.
Är det nu man är vuxen på riktigt? När man har gamla betydelsefulla relationer i ryggen?
Min allra högsta dröm hade varit att bli gamla tillsammans.. Och någonstans där inne så tror jag ändå att vi kanske kommer att försöka igen. Jag vet inte, det kanske bara är en dröm. Tills dess ska vi försöka att prata så lite som möjligt, just nu känns det skitkonstigt. Bara att byta namn på telefonen från "Plutten" till "Daniel" kändes skitkonstigt och framkallade ett par tårar.

Tycker inte om att skriva om detta på bloggen, men det känns ändå skönt att folk vet så man slipper höra folk säga: "Va? har ni gjort slut? eller andra frågor om oss tillsammans..

puss