nufflan

Idag körde vi (jag, sofie och madde) Daniel och Richard till Arlanda. Vi åt en tidig sista lunch med dem på donken innan det var dags att ta farväl. Usch, det var riktigt jobbigt. Tur jag inte var ensam. Så jobbigt o veta att Daniel är på andra sidan jorden, o att vad som helst kan hända. Jag har sån ÅNGEST. Jag är nervös att något ska hända när de kör i USA, eller något annat hemskt. Jag vill inte tänka i såna banor, utan längtar bara hemskt mycket tills han kommer hem igen. 31 dagar kvar känns som en evighet, ska verkligen försöka fylla mina dagar. Men idag känner jag bara för att gråta, sova och hoppas på att vakna upp och det är den 1 oktober.

En månad utan Daniel känns obeskrivligt, vi som alltid pratar med varann varje dag. Att gå o lägga sig utan en puss och ligga tätt intill, att komma hem ensam till en tom lägenhet, inte kunna berätta nåt roligt som hände i skolan eller jobbet, inte ha honom hemma på fredagkvällen när man vill mysa i soffan, inte muppa oss och busa som vi alltid gör, inte gräla över disken..
Usch, detta känns hemskt.
Men som tur är finns telefon, längtar redan till första samtalet.

Älskling, om du läser detta så hoppas jag att du har det skitkul just nu och att du ringer mig så fort du kan =)

Puss